Jo kära vänner jag har gjort det, jag har bestämt mig att jag ska skilja mig från mina underbara ecco kängor. Jag har köpt mig ett par nya skor (mamma jublar troligtvis hemma i leksand ännu) Men mamma tyckte jag kunde lämna kvar mina tre år gamla kängor i affärren. Tre år, tre år kan ni ens förstå hur bekväma de där kängorna är och kan ni förstå att jag kommer släppa med mig de kängora plus en 2 kilos väska tillbaka till Leksand på tåget. Nej det kan ju förstås inte en person som har en någorlunda rätt funtat huvud, men jag har inte det och kommer aldrig under några omständigheter ge upp på mina tre år gamla dojjor, det är mycket minnen med de skorna och mycket gropar efter mina tår som jag älskar att känna när jag rör på tårna i mina underbara ecco-dojjor.

Förövriigt ska jag nu bara vänta in the surrogates (som ska ladda klar på tvshack) innan jag kan njuta fullständigt av Bruce Willis när han är som allra bäst. Oj jag glömde nästan säga att jag snart kommer ha photoshop på datorn fritt i 30 dagar, big whoop säger ni som kör den omoraliska vägen och laddar ner detta olagligt på internet. Trivs jag tillräckligt med photoshop kommer iaf jag att köra på the moral highway och köpa detta med studentrabatt.

Ha det!

Är det bara jag som blir nojjig när killen bakom kassan i mataffären säger "Jasså" till mig när jag lägger fram ett par nudlar på disken?

Oj hörni, det var inte igår jag satt här. Jag kan sammanfatta en aning så att ni som fortfarande går till min blogg för att finna att jag gjort en uppdatering men inte gjort det, ska hänga med i denna sena men tillkomna uppdatering. 

Jag åkte till Göteborg för två veckor sedan för att göra min tre veckor långa APU (eller prao, eftersom många 80-talister inte förstått mig när jag använt dessa nya termer.) Så i två veckor har jag bott tillsammans med min syster och hennes pojkvän på hisingen och pendlat till järntorget och the house of Win-win för att jobba på Camino.  Jag måste säga att jag har haft mycket kul på min APU blandat med mycket sorterande och fotande.

Men jag vill hellre ta tid att beskriva mina helger som bestått till stor del av de mest otroliga filmer jag sett på länge. För två veckor sedan började jag med att se the wave (die welle). Den handlar om en historielärare som drar med sig sina elever i ett experiment för att få svar på hur nazismen kunde dra med sig så många tyskar. Han startar rörelsen the wave och drar med sig fler och fler elever, hört talas om den? Det har ni säkert.

Helgen efter den bestämde vi oss för att hyra, knowing, med en av mina all time favourites Nicholas Cage. Mycket spännande film med en otrolig bra handling, när en liten flicka gräver ner ett papper fyllt på båda sidor med nummer i en tidskapsel som öppnas 50 år senare och visar katastrofer som skett, b.la 9/11.  För att göra det extra tydigt de filmer jag nämner i det här inlägget är ett MÅSTE om ni inte redan sett dem. 

Men den senaste och troligtvis bästa musikal (eller thriller) som jag någonsin sett, såg jag igår för första gången, Sweeney Todd.  Jisses, för första gången smälte verkligen mitt hjärta när jag hörde en kärleks ballad. Jamie Campbell Bower har den mest otroliga röst någonsin och jag kan inte sluta lyssna på Johanna! Tim Burton är ju verkligen den mest otroliga regissören någonsin och tillsammans med Sondheis musik kan ingen film bli bättre.
Bara för att jag kunde sitta i timmar och smöra för filmen bestämmer jag mig för att ni ska få höra johanna.



Det här är dock bara en del av låten. Men ni hör ju bara hur otrolig den är!