Att ett barn kan vara så monstruöst. Fet och totalt bakom flötet. När man sätter mig framför en video kamera tillsammans med andra barn är det så lätt att se hur ett barn inte ska vara. 1999 var ett sånt år, jag sjöng Sankta Lucia för full hals så att man nästan fick sänka tv-volymen för att inte få hörselskador. Jag hade bordskick som en gris och jag var/är så otroligt bortskämd. Men nostalgin är så otroligt uppfriskande. Gamla videoklipp från lekis var otroligt uppskattat. Det hade jag för länge sedan glömt hur vi varje morgon samlades och drog kalenderblad. Eller hur vi klättrade i klätterställningen på baksidan av skolan. Nostalgi i mitt hjärta! Förlåt att jag lättade mitt hjärta såhär mitt i alltihopa.

                                          "Nostalgi är underbart, så länge det inte är mellan 1999-2004"