När man väl är född i Dalarna är det bara en fråga om tid innan man hittar den större glädjen med att vara ute i skogen. För många kommer denna känsla i tidiga åldrar medan andra väntar 17 år för att verkligen inse hur otroligt härligt det är att spendera 3 nästan 4 timmar i skogen. Trots att min pappa, farbror m.fl har dragit ut mig i skogen flera gånger när jag var yngre har jag inte förrän nu insett hur härligt det är att ta sig ut i skogen och bara leta fram nya vägar att följa. Särskilt nu på våren när det doftar så härlig från skogen, leran och vattenpölarna är så stora och djupa att knappt gummistövlar kan hålla mina fötter torra. Att ta sig ut på kända vägar och följa dem till slutet när man inte längre vet var man är och bara följa den vägen tills man hittar något välbekant och kan med stolthet säga at jag har varit här förut. Man tappar totalt kontroll av tiden och måste ge efter för sin nyfikenhet när man hittar den där nya vägen och följa den till dess ände.  Under de där timmarna kan också tankarna flöda fritt genom huvudet och man kan antingen tänka sig bort eller minnas den där tiden när allt var mycket bättre.



Jag börjar fundera på att göra en egen kategori för min egna skrivnings skull. Hela huvudet är fullt av inspiration och jag måste få ut den någonstans. Så om jag nu någon gång bestämmer mig för att tala om för folk att jag har blogg så kan det ju inte skada att få lite kritiska kommentarer, eftersom jag har tröttnat på att få den där jobbiga blicken från lärare som säger att jag gjort ett riktigt bra jobb!

"En sju årings solthet när hans mamma går av en hållplats innan honom är obeskrivlig."